Min cancer

Min cancer

Cancer. (Varning för känsliga bilder! Text utan bilder hittar du här: Länk)

Cancer är något andra får, det händer inte mig, åtminstone inte så tidigt i livet. Jag har inte tid med cancer. Cancer har inte tid med mig. Men så i april månad uppmärksammade jag ett kliande födelsemärke. Det såg annorlunda ut än de övriga, det var ”atypiskt”, som jag lärt mig att det heter. Jag sökte kontakt med vården för kontroll. Men det fanns inga tider förrän flera månader framåt. Oron kom krypande. Jag måste hitta en snabbare tid för att stävja den. Tänk om det är cancer? Tänk om jag dör? Till slut fick jag rekommendation att söka en tid på Diagnostiskt Centrum Hud. Där var det bara några dagars väntetid och jag fick snabbt träffa en läkare. Födelsemärket skars bort ytligt och skickades på kontroll. Svaret var först lugnande. Det kliande märket var bara inflammerat. Bedömningen var att det behövde skäras bort mer grundligt genom operation, för att vara på den säkra sidan. Men sedan vände lyckan..

Ibland unnar jag mig massage för att mjuka upp spänningar i kroppen. Denna gång la min massör märke till två födelsemärken på ryggen som hon sa, hade förändrats sedan förra gången vi sågs. Hon rekommenderade mig att kolla upp det. Det var inte lång tid kvar till mitt besök på hudkliniken för min redan inbokade operation, men jag ringde ändå upp för att kanske kunna få en snabbare tid, tyvärr utan att hitta en ledig tid. Men jag visste ju ändå att jag inte kunde få cancer, det är ju något andra får, eller?

Det där beskedet
Jag visade upp de förändrade märkena på ryggen för läkaren. Han prioriterade direkt att skära bort dem istället eftersom de såg allvarligare ut än märket jag först sökte vård för. Jag bombarderade honom med frågor. Vad kan det vara? Vad innebär elakartad? Kan jag dö? Flera av svaren fick låta vänta på sig eftersom en patolog skulle undersöka cellerna i ett laboratorium. Men i den aktuella situationen insåg jag att det kunde vara cancer och att ja, det kunde vara dödligt. Trots denna insikt förbjöd jag mig själv att oroa mig på ett sätt som påverkade mitt vardagsliv mer nämnvärt. Jag förträngde det hemska, det farliga, det påtagligt verkliga.

Läkaren prioriterade att avlägsna två atypiska födelsemärken på ryggen.

Det blev helg och jag var med partikamrater, tillika vänner på Ven. En underbar helg med fantastiskt sällskap. Solen sken på samma målande sätt som en författare inleder en välskriven roman. Jag minns hur jag vid kvällsbrasan, med en kall öl i handen beskrev hur allt kändes så bra i livet, nästan för bra. ”Det är då det brukar skita sig”, sa jag, utan en tanke på hudbitarna som just nu var på undersökning.

Så en dag när jag hämtat kursböcker i Lund och var med sambon och skulle fika på köpcentret Nova Lund.. Telefonen ringer, hemligt nummer. Jag svarar och hör att det är hudläkaren. Helvete! tänker jag. Det är inga goda besked när en läkare ringer upp per telefon. Läkaren kommer snabbt till saken. Det ena födelsemärket hade cellförändringar och är således ingen cancer, än. Men den andra var malignt melanom.

Malignt melanom? Cancer?

Cancer? Malignt melanom?

Oro, död. Min tänkta framtid spelas upp framför hornhinnan och verkligheten knackar på dörren. Jag börjar andas tungt, tvångsmässigt. Jag har cancer, jag kan dö. Läkaren säger att det var i ett tidigt stadium och vi har bokat in ytterligare en operation om bara några dagar, men cancer.. Jag har fri sikt mot en känslomässig kollaps, jagar läkare som snabbt kan skriva ut lugnande tabletter. Det är svårt men med en övertygande och närmast påstridig plädering lyckas jag till slut.

En paradoxal tanke snuddar vid men försvinner lika snabbt igen. Jag är i alla fall glad att jag överlevde min mamma. Hon blev ju bara tjugofyra år gammal. Jag blev tjugofem.

Jag har så mycket mer att uppnå i livet, att bidra med. Jag vill bli den bästa pappan till mina barn och forma en trygg framtid för dem att växa upp i. Jag vill bidra politiskt till mitt lands medborgare. Det finns så mycket att göra och mina tankar, idéer och den inneboende politiska energin bara suktar efter att få komma landet till del. Jag har helt enkelt inte tid att dö. Förhandlingsutrymme saknas.

Fantastisk vård
De skär bort ännu mer på samma ställe denna gång. Jag ställer massvis med frågor, ser provrören med de hudklumpar de bokstavligen grävt bort ur ryggen på mig. Känner hur läkaren drar ihop såren med flera stygn, berättar att jag känner mig som en läderväska på lagning. Jag håller gärna en något skämtsam men uppsluppen ton till det som händer, så hanterar jag situationen bäst även om jag någonstans innerst inne gärna vill falla ner på golvet och gråta.

Två prover skickades till labbet. Ett av dem visade cellförändringar och det andra var malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer.

Är jag botad? frågar jag. Ja, botad från detta, säger läkaren. Men risken för ytterligare elakartade hudförändringar kvarstår. Vi ska kolla genom hela kroppen och jag får återigen igen en snabb tid så jag slipper odla min dödsångest. Efter några dagar är jag tillbaka på kliniken. Kroppen undersöks och läkaren hittar tre märken som han vill ta bort. Det innebär tre nya hål i skinnet och fler stygn. De skickas på analys eftersom de är atypiska, men av situationen att döma verkar de inte vara malignt melanom, än. De tas bort för att undvika att de utvecklas till detta i framtiden. Ytterligare ett födelsemärke på ryggen observeras men här räcker det att vi fotograferar av det, för att kunna följa hur det utvecklas till kommande återbesök.

Jag kunde inte bett om ett bättre bemötande och en mer professionell vård. Det har verkligen gått så bra det kunnat och personalen, från receptionisterna till läkare och sjuksköterskor har varit fantastiska.

Vad händer nu?
Jag har varit ledsen, jag är fortfarande ledsen vissa stunder. Men det är inte mycket som tränger igenom min mångårigt välkarvade känslomur. Just nu sitter jag med två större områden med stygn på ryggen, ett på övre högerarm, ett strax under höger bröst och ytterligare ett mindre på ryggen. Det ömmar lite grand, men jag inser också att det kunde vara värre och att andra cancerpatienter, i detta nu, har det mycket värre med långa operationsköer och irreversibla diagnoser. Jag försöker leva så normalt som möjligt. Bearbetar tankemässigt vad som hänt och lägger fokus på det jag trivs med allra mest, politik. Nu inväntar jag besked om resterande märken men eftersom jag var tidigt ute, ser ett eventuellt nytt besked om malignt melanom ut att kunna opereras bort utan några kvarvarande men. Jag har också ett bra stöd av mina närmaste vilket hjälper mycket.

Även frisk vävnad runt de redan bortopererade födelsemärkena togs bort.

Till sist..

Varför berättar jag detta?
En av mina värderingar är att jag är väldigt öppen och rakt på sak. Jag har inga svårigheter med att vara personlig, utan att för den delen vara privat. Jag berättar gärna om mina upplevelser om jag tror att de på något sätt kan komma andra till nytta. Ändå ville jag vänta med att berätta för fler än de närmaste tills dess att jag visste någorlunda hur det skulle utveckla sig. På ett sätt är det också terapeutiskt att ”skriva av sig” och berättandet kan då vara ett viktigt verktyg för att hantera den verklighet man befinner sig i. Det är heller inte utan vikt att man gärna tar emot gilla-markeringar och uppmuntrande kommentarer i sociala medier, för det spelar roll, oavsett hur ytligt det kan verka. All uppmuntran, oavsett var den kommer från, bidrar till den stora helheten.

Men den största anledningen är ändå att jag vill förmedla en ärlig, naken upplevelse. För det är så jag själv utvecklas, både personligt och politiskt. Vi utvecklas av den vanliga, sårbara människans berättelser. Särskilt viktigt är detta som politiskt aktiv då det ibland är en hårfin balans mellan den enskildes känslosamma upplevelser och de politiska och rättsliga ramar som det stora kollektivet följer. Kan detta inlägg dessutom väcka åtminstone lite mer uppmärksamhet kring hudförändringar och hur viktigt det är att söka vård, är det bara av godo.

/Robin Persson 2017-09-13

%d bloggare gillar detta: